Direktlänk till inlägg 13 januari 2013
Det är rätt skamligt egentligen när jag tänker lite... Jag jobbar med att få människor att må bra i sig själva, bli starka, smidiga och nå sina individuella mål. Det är mitt yrke.
Men själv känner jag mig ångestfylld, stressad å sliten.. Inte när jag jobbar. Nej, då håller jag ihop och tycker det e roligt! Men vid de andra stunderna..
Hur ok är det egentligen?? Jag anstränger mig så mkt att underhålla och behaga alla andra att jag glömmer bort mig själv.. Detta kommer jag fram till varje gång jag får en sån här dag, och bestämmer mig då för att göra något åt det, men det håller inte längre än att jag hinner räkna till tio. Men nu..
Tänkte jag försöka igen. Hamnade framför datorn igår å kikade på bilder.. Jag ser ju förjävlig ut! Trött, inget liv i ögonen och inget lyster i hyn... En överarbetad kropp och livsglädjen känns liksom lite ansträngd.. Jag vill inte se ut så. Jag vill inte vara sån. Jag vill nå mina mål, och första steget är att lära mig att prioritera mig själv..
Oj, vad drastiskt hela inlägget låter! Haha.. Men det kanske måste vara så.
Puss hej!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 |
30 | 31 | ||||||
|